Igår tittade jag på en isländsk film, ”End of sentence”, som handlade om två amerikaner 
som åker till Irland… Om du frågar mig så var filmen ganska kass men den har fått bra betyg på sajter som Rotten tomatoes (som brukar synka med vad jag gillar). Filmen hade potential men var för melodramatisk för min smak. Nåt som dock var kul med filmen var att den delvis utspelade sig på ställen där jag varit.
I början på filmen så hålls en vaka på Wynn´s hotell i Dublin och där har jag varit, faktiskt flera gånger. När jag sprang (startade men kom inte i mål) Dublin marathon 1993 så gick starten ute på
O´Connoll street (vid postkontoret, GPO – General Post Office), precis runt hörnet från Wynn´s så jag utnyttjade deras toaletter innan start. Tävlingsfunktionärer vill gärna ha löparna i sina fållor i god tid innan start men eftersom jag tillhörde den seedade gruppen tilläts vi lite större rörelsefrihet. Vilket jag utnyttjade till att besöka Wynn´s, flera gånger…
Postkontoret, GPO, som jag nämnde ovan är en ikonisk byggnad i Dublin. Där utropades den irländska 
republiken under Påskupproret 1916 och man kan fortfarande se skotthål i fasaden från britternas beskjutning. Mitt emot GPO ligger varuhuset Clerys, eller rättare sagt låg. Företaget grundades 1853 men konkade 2012 (byggnaden står kvar) och hann under sina 
verksamma år bli en riktig Dublin-institution. På fasaden till varuhuset fanns, och finns fortfarande, en klocka som kallas för Clerys´ clock. Den har blivit ett givet ställe att stämma möte vid i Dublin (”Spottkoppen” på Centralen i Stockholm är en blek kopia). Det har till och med skrivits sånger om att mötas under Clerys´ clock.
Jag har själv stämt möte med folk under klockan flera gånger när jag varit i Dublin. Jag har också varit med om ett oväntat möte där – under ett Dublinbesök så träffade jag av en slump tjejen som jag brukade bo hos när jag var i stan. Vi väntade båda på bussen hem till henne, hon var på väg hem från jobbet och jag var på väg dit för att höra om jag kunde kvarta hos henne ett par nätter. Det kunde jag. Det slumpmässiga mötet under Clerys´clock fick mig nästan att känna mig som en bofast – kan man ställa sig där och plötsligt möta nån man känner så har man ju uppenbarligen kopplingar till ön.
”End of sentence” inledde Irlandsbesöket i Dublin men avslutade det utanför hamnstaden Larne på Nordirland. Jag har tagit färjan från Larne till Stranraer i Skottland och innan jag klev ombord på färjan så fördrev jag tiden med att promenera in till centrum av Larne (hamnen ligger i utkanten av
stan). Då, 1991, var jag inte lika inläst på Irland som jag är nu så jag hade inte koll på att Larne är ett starkt lojalistfäste där pro-brittiska terrorgrupper styr och ställer. Jag fick dock mina aningar när jag såg att stenarna som fungerade som trottoarkanter var målade röda, vita och blå. Nu syntes det ju inte på mig att jag var pro IRA så 
besöket gick bra. Hade jag haft min gröna Pogues-tröja på mig så hade jag kanske väckt lite mer uppmärksamhet (fotot har jag snott från nätet men jag hade en precis likadan t-tröja vid den tidpunkten).
Min förkylning rullar på enligt det mönster mina förkylningar brukar ha – ont i halsen några dagar sen ett väldigt snorande i dubbelt så många dagar som jag hade ont i halsen. Jag är inte jättedålig men 
ganska trött så det blir inte så mycket gjort här hemma. Jag har dock ägnat mig åt att prova lite olika utstyrslar. I höstas så köpte jag en hatt som jag tycker är snygg men som inte riktigt funkar med kläderna när jag ska ha den. Nu har jag kommit på att den kräver att jag har rock på mig. En rock gör att jag blir lite större och då blir inte hatten så dominerande. Det spelar ingen roll om det är en finrock eller bara arbetsrocken, det viktiga är att det är en rock.
