Då när ingenting var gjort
Jag har tidigare bloggat om att vi var tvungna att tömma vårt bankfack eftersom banken slutar med 
den servicen (också). Det innebar att jag hämtat hem alla mina dagböcker (huvudsakligen för perioden 1981-1991). När jag gick igenom dagböckerna så upptäckte jag tyvärr att en av de viktigaste saknades – den som täckte min första resa till Irland 1988. Jag tror givetvis inte att den försvunnit på banken utan att jag förlagt den tidigare, kanske i samma veva som alla foton från den resan förkom.
För att försöka hålla minnet av det historiska tillfället vid liv har jag börjat skriva ner allt jag minns från den resan. Ibland så känns det dock som att det är ett destruktivt projekt, att jag borde ägna nuet mer 
uppmärksamhet och tänka mindre på det förflutna. Jag har en känsla av att jag ägnar för mycket tid åt att blicka bakåt och tänka på mina ”Glory days” som Springsteen sjunger om.
Med facit i hand, och sittandes här förtidspensionerad, känns det som att mitt bäst före datum har passerat.
Det känns som att min bästa tid var när jag bara hade drömmar, planer – pluggade, var politiskt engagerad och skulle förbättra världen. Som vår svenske Springsteen, Lars Winnerbäck, har skrivit
”Där låghusen slutade och skogarna tog vid
Där allt var tyst och stilla som på kort
Där nätterna viskade om ett sporrande liv
Och när ingenting var gjort
Då när ingenting var gjort”
I samma låt säger han också
“Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart”
Det är verkligen lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart och de senaste tretton åren har varit 
väldigt förvirrande för mig. Därmed inte sagt att åren som gått sen kraschen inte har varit viktiga och betydelsefulla. Det har de, jag har blivit pappa, jag har vuxit som människa, kärleken till min fru har djupnat men jag har inte uppnått det jag velat med livet. I och för sig vet jag inte vad jag ville uppnå men det var i varje fall inte att förtidspensioneras vid 46 års ålder.
Arbetet är visserligen inte allt, det jag ser runt omkring mig varje dag är fantastiskt, men jobbet, och det förverkligande det kan ge, var viktigt för mig. Jag saknar arbetet så att det värker i hjärtat men jag känner också att jag tänker för mycket på det, och på allt annat som varit eller kunde ha blivit.
