Förbannad över en soffa
Idag så överraskade jag mig själv, och förmodligen också min omgivning, genom att bli riktigt jävla 
förbannad över en soffa. Jag åt lunch på CLAVIS och där hade de ersatt caféets populäraste (och skönaste) soffgrupp (den till höger) 
med en sprillans ny som fullkomligt skriker ”väntrum!” och som dessutom är väldigt oskön att sitta i. Den är hård i både sits, rygg och armstöd, en typisk möbel för ett kontor eller en plats där man har, eller vill ha, 
omsättning på de som sitter. Jag tycker att soffgruppen är helt fel på CLAVIS. För mig är CLAVIS en oas där man kan landa och sitta och bara vara. Man kan visserligen sitta och bara vara i den nya soffgruppen också men man kan inte göra det särskilt länge.
Tillbaka till min ilska. När en av dem som var ansvarig för inköpet av soffan dök upp så talade jag om vad jag tyckte, av nån anledning blev jag blixtarg medan jag gjorde det. När hon försökte försvara den nya soffan med att det var den som fanns att köpa och att den gamla soffan var 30 år gammal blev jag riktigt agiterad. Jag invände, ilsket, att den gamla soffgruppen fyllde sin funktion, så man hade mycket väl kunnat avvakta med köpet. Det kanske var ett onödigt utbrott från min sida men jag blir arg när de nu lägger pengar på att fräscha upp på CLAVIS och inte tänker efter utan köper grejor som inte är funktionella.
När jag kom hem och berättade för hustrun om att jag blivit arg på CLAVIS så undrade hon om jag bett om ursäkt. Det hade jag ju inte och jag känner inte riktigt nåt behov av att göra det. Jag kan snarare känna att det var skönt att säga vad jag tyckte, att slippa gå därifrån och känna att jag inte fick sagt vad 
jag kände och att styrkan i hur jag kände framgick. Soffinköparen kanske är av en annan åsikt men då får hon ta upp det med mig.
Det är möjligt att mitt känsloutbrott delvis berodde på att jag var stressad efter en hetsig förmiddag. Som vanligt försökte jag klämma in för mycket i mitt schema. Jag är fenomenal på det, det som att om 
jag inte är överlastad med saker att göra så maskar jag och då är jag inget värd. Idag bestod i varje fall min morgon och förmiddag av: lämna ungarna vid skolan, till Slöinge och köpte stängseltråd, fodra hästar och får, sätta isolatorer, röja lite sly och sist men inte minst att välja dagens kläder. Jag velade lite mellan olika skjortor och västar men fastnade till sist för det här. När jag valt kläder skulle jag välja 
hatt och fast det var knappt om tid så valde jag den cowboyhatt där jag tänkt att gårdagens bälte skulle fungera som hattband.
Jag förmådde dock inte ha hatten utan det nya hattbandet så snabbt som ögat kapade jag till bältet, gjorde ett nytt hål i det och satte det runt kullen på hatten. Tack och lov satt det fast utan att jag behövde fästa det med några stygn. När jag fått dit hattbandet så kom jag på att inte var nöjd med brättena på hatten, så då formade jag om dem med strykjärnet. Det var kanske inte så konstigt att jag behövde ta Theralen innan jag åkte till bussen. Bilden till höger är på hatten med det gamla hattbandet och stuket.
När jag kom ner till busshållplatsen så insåg jag att jag för en gångs skull var tidig. Tidigheten innebar tid att fundera, t.ex. på om jag dragit ur sladden till strykjärnet. Jag blev så osäker på det att jag var tvungen att åka hem och kolla. Jag hade dragit ur det och jag hann precis tillbaka till Getinge och bussen.
När jag gick från bussen till praktiken så var jag inom banken och hämtade mina dagböcker och interrailkort från en långresa 1989. Jag tänker rita in hela resrutten på en karta i morgon, jag ser verkligen fram emot det.
