Havsörn

av johan · april 22, 2023

Igår sprang jag för första gången sen magsjukan. Det var inte riktigt lika varmt som i förrgår då vid hade nästan 18,5 grader men det var ändå tillräckligt varmt för att springa i bara shorts och t-tröja. Passet gick hyfsat, var inte jättepigg men det rullade ändå på bättre än jag förväntat mig.

Nån annan som var ute och sprang igår var Sigge – han rymde för mig under morgonpromenaden. Korna är flyttade från hagarna nära gården så jag ville testa att gå med hundarna i en av de hagarna här som de gick i först. Ville se om det gick att ha Sigge lös (så han kan springa och busa av sig lite) utan att han blev totalt koskitsfixerad. Min tanke var att dyngan i den hagen torkat i de senaste dagarnas solsken och därför inte var så lockande. Initialt gick det bra och jag hade koll på, och kontakt med Sigge, men sen vandrade Betty iväg och när jag var tvungen att fokusera på att ropa in henne så drog Sigge iväg. Han sprang iväg till den hage där korna gått senast, och koskiten var färskast. Jag rantade efter och lockade och pep med leksaker men han vägrade komma till mig. Jag gick efter honom en stund i både hagar och skog men tyvärr slutade det med att han kom bort till grusvägen som går genom våra marker och där mötte han några grannar som var ute och gick med sin hund. Deras hund är bäng i bulan och blir hysterisk om den möter nåt (människa eller djur) så den började skälla och gå på bakbenen när Sigge närmade sig. Mannen, som höll i hunden, började skrika på mig att jag inte fick ha Sigge lös och jag svarade att han var på rymmen men gubben bara ylade om att jag inte fick ha hunden lös. Hans fru var lugnare men istället för att vara bestämd och skrika åt Sigge ” Gå hem!” eller ”Gå till husse!” så försökte hon prata lugnt med honom när han svansade runt dem och var nyfiken. Jag ropade åt henne att hon skulle ge honom en känga men det gjorde hon inte. När jag närmade mig så for Sigge ut på åkern och där lät han mig till slut ta honom. Jag var inte särskilt glad på honom då…..

Hade Sigge stött på några andra av de lokala hundägarna så hade det här inte varit nån stor grej men eftersom det blev just de här två så blev det väldigt uppjagat och det satt i kroppen på mig hela dagen. Bara för att vara tydlig – jag vet att det var mitt fel men i min värld är sånt här som kan hända när man har en unghund som måste få springa/busa av sig. Sigge är inte aggressiv så det var ingen risk att han skulle ge sig på den andra hunden (risken var snarare att Sigge skulle blivit biten om han kom för nära deras jycke).

Jag försökte få bort spänningen i kroppen genom att hugga ved men det hjälpte inte riktigt, morgonen snurrade i huvudet på mig. Jag klöv i varje fall en hel del ved…

Senare under dagen inträffade en annan sak som jagade upp mig, jag fick svar från Psykiatrin på den anmälan jag gjort mot dem hos Patientnämnden. För drygt en månad sen gjorde jag anmälan med anledning av att psykiatrin förskrivit sömnmedel till mig i 14 år utan nån riktig uppföljning (jag tog även upp att de inte ville skriva ut den medicin som TILMA föreslog mot de myrkrypningar/benryckningar jag fick när jag slutade med sömntabletterna). Nedan finns en del av anmälan som tydligt beskriver huvudsyftet med min anmälan. Om ni sen läser Psykiatrins svar (som kommer sen) så ser ni att de helt struntat i den primära frågeställningen. Funktionen med att ha en Patientnämnd blir ju helt meningslös om de som kritiseras sen helt struntar i att ta upp eller bemöta de frågeställningar som lyfts i anmälan.

Jag har skickat svaret till Patientnämnden och bett de återremittera ärendet till psykiatrin men jag är inte säker på att de kan göra det. Jag misstänker att de svarar att det får jag ta med Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Svaret från psykiatrin gjorde att stressnivån i kroppen steg ytterligare på mig och trots att den sjönk lite när jag var ute och sprang så mådde jag inte så bra i går kväll (trött och illamående). Idag ar jag lugnat mig men jag mår ändå illa och så har diarrén från tidigare i veckan kommit tillbaka.

Magen gjorde att förmiddagens utflykt till Skipås naturreservat blev rumphuggen för mig. Vi packade in oss alla och hundarna i bilen och åkte dit men när vi kom fram kände jag mig rätt vissen och när vi gått en bit kände jag att det började mullra i magen så jag vände och gick tillbaka till parkeringen. Jag behövde dock inte använda den toalett som fanns där utan jag klarade mig hem igen.

När vi kom hem så såg vi stora fåglar, först tranor som gick på åkern nedanför gården och sen en havsörn som cirklade ovanför vår kulle. Vår kamera klarade tyvärr inte att zooma in ordentligt på örnen så bilderna blev inte jättebra. Att det är en havsörn tror jag dock inte att det råder nåt tvivel om.