Igår var jag på utflykt in till Halmstad, hade samlat på mig en massa ärenden och rev av dem på en och
samma eftermiddag. Av min besökslista till höger framgår var jag stannade till och med facit i hand kan jag väl känna att det blev ett par stopp för mycket. Väl hemkommen så var jag ganska mör men också ganska nöjd med att jag orkat med allt på listan, särskilt som jag varit väldigt spänd inför utflykten ända sen i måndags.
Jag handlade lite av varje under min runda, bland annat ännu ett par ilägg (pelotter) för framfoten.
Pelotterna köpte jag på en ortopedbutik, Teamolomed, och då passade jag på att fråga om smärtan som uppkommer i framfoten efter ungefär en timmes löpning. Killen som hjälpte mig tog sig för pannan när jag beskrev problemet – han sa att när man börjar med iläggssulor så är tanken att man gradvis ska öka tiden man använder dem, inte börja med att springa 15 kilometer som jag gjorde. Jag kunde inte riktigt med att säga att jag tänker springa 100 kilometer i sommar och jag har inte tid att ta saker och ting gradvis, jag måste få kilometrar i benen. Förhoppningsvis så vänjer sig fötterna snart vid mina ilägg så att passen blir njutbara även efter en timmes löpning. 
På Teamolomed spontanhandlade jag också ett par löparskor. Jag är egentligen välförsedd på den fronten just nu men de reade ut skor så jag köpte ett par som jag ska ta fram när nåt av mina nuvarande par börjar ge sig.
Jag köpte mer löprelaterade saker under Halmstadbesöket. På XXL köpte jag sportdryck och 
energikakor (”bars” kallas de väl nu för tiden). Jag tänkte börja dricka sportdryck på långpassen, har haft vatten och kaffe i vätskebältet hittills, och energikakorna tänkte jag testa och se vad jag tycker om dem. På min tid fanns det inget sånt att ha med på långturerna, då var det enbart sportdryck som gällde. Den senaste månaden har jag dock tittat på många dokumentärer om ultralöpning (klicka HÄR för en riktigt bra om klassikern Western states 100) och en sak som slagit mig är hur mycket löparna stoppar i sig, de äter nästan lika mycket 
som de dricker. När jag sprang Hultsfred 100 km 1996 så drack jag en massa men på hela loppet så åt jag nog bara en skiva rostat bröd och två bananer. Jag tror att det kan vara bra att äta lite mer än så när man springer långt så jag ska ge energikakorna en chans.
På gårdagens sista stopp, Intersport, så köpte jag ett knäskydd. Jag har ju artros i knäna och jag springer med ett skydd på vänsterknäet men de senaste passen så har jag känt lite i högerknät också så jag behövde ett skydd till. När jag var på Intersport så passade jag också på att prova ett par skor 
från Hoka one one (uttalas hoka on-ay on-ay). Det är ett relativt nytt skomärke som tagit ultravärlden med storm, särskilt de ultralöpare som springer terräng verkar sjunga märkets lov. En bisak – terränglöpning kallas tydligen ”trail” numera, det verkar vara länge sen man slutade prata om terränglöpning. I löpardokumentärerna jag tittat på så är nog Hoka one one det vanligast förekommande skomärket, det har uppenbart blivit väldigt inne att springa i Hoka. Att springa i Asics som jag gör förefaller ha en väldigt låg hipp-faktor. Trots att jag är väldigt negativ till allt som är ”inne” är jag lite nyfiken på Hoka one one så när jag var i en sportaffär som sålde dem passade jag på att prova ett par. De känns helt klart annorlunda än mina Asics men jag vet inte om de kändes bättre. För att verkligen kunna säga nåt om Hoka skulle jag behöva springa i ett par en längre tid men eftersom jag trivs bra i mina Asics Kayano så kör jag på i dem.
Mina besök på Kupan och Erikshjälpen i går gav ingen utdelning även om de hade en snygg kavaj hos de senare. Kavajen hos Erikshjälpen matchade verkligen gårdagens övriga utstyrsel, den var dock aningen för stor så den fick hänga kvar. Vad det gäller mina egna kläder så hade jag en rejäl vinterrock ytterst och en kombination av blått och brunt under.
Till sist Betty på språng.
