De senaste dagarna har jag haft sällskap i sängen av Sigge på nätterna, första natten var han lite orolig men sen har han varit lugn och både han och jag har sovit bra. Egentligen skulle jag hellre ha Betty i sängen men trappan till ovanvåningen där sovrummet ligger är för brant för henne. Hon kan säkert ta sig upp men att komma ner blir svårare.
Vi får se vad Sigge säger när han inte får komma upp i sängen ikväll, hustrun och 14-åringen kommer tillbaka från Frankrike idag. Förhoppningsvis blir det inte tårar och tandagnisslan. Själv ser jag fram emot att få hem Paris-resenärerna, veckan har inte varit nån riktig höjdare för mig. Det har inte varit nån katastrof men jag har varit rätt orolig och handlingsförlamad så jag har försökt fokusera på sånt som jag tycker är roligt, inte sånt som behöver göras men efter nån dag får jag dåligt samvete över min lättja.
Den här veckan har det varit roligt att göra musiksatta videosar, har gjort fler än de jag lagt upp här. Den senaste handlar om psykisk ohälsa och kläder och ses nedan. Den, och de andra har jag lagt på ett nystartat Instagramkonto – @middleagedmanintweed. Som antyds av namnet så handlar inläggen om kläder men jag försöker även få med lite mer. Kontot är nytt så det har inte särskilt många följare eller aktivitet men jag jobbar på det och har roligt vilket är det viktigaste. Till den senaste videon (den nedan) förklarande text, syfte och kläder. Klickbar.
I texten skrev jag lite om cowboyboots magiska förmåga att förbättra självkänslan, särskilt när de bärs med lite formellare kläder. Döm om min förvåning när lyssnade på dagens Stil i P1 lite senare, 
det handlade bland annat om cowboyboots och vilka kläder som passar bäst till dem. Jag vet vad jag tycker i den frågan.
Igår sydde jag lite också, längde ärmarna på den orangea kavajen jag köpte på Kupan i förra veckan. Jag måste flytta på ärmknapparna innan den är klar men jag tog ändå några självisar i den. Kavajen är verkligen inte diskret men jag gillar den. Dock osäker på om keps eller hatt passar bättre?
För några veckor sen så nämnde jag att jag skulle försöka öka löpmängden lite. Jag tar tillbaka det, 
det ska jag inte. Just nu ligger jag på cirka 55 kilometer i veckan och har ett bra schema för det men när jag skulle klämma in mer distans så upplevde jag det som stressigt. Jag har ju mina dagliga rutiner som hundpromenaderna på fasta tider och ska jag springa längre pass så tar det längre tid och då blir dagarna stressiga för mig och det mår jag inte bra av, det tar dessutom bort en hel del av löpglädjen. Inga förändringar alltså.
Apropå löpning så hade jag en ny dust med bildåren (med regnummret KEA???) jag bloggade om i måndags. Under dagens löpning så hörde jag plötsligt en bil bakom mig som tutade och när jag vände mig om så såg jag idioten i KEA komma körande. Han stod på bra, säkert strax över 70 vilket är 
mycket på den här smala vägen. Jag vet inte vad han tänkte, kanske att om han tutar så ska jag hoppa ner i diket så att han kan blåsa förbi. Jag hoppade inte ner i nåt dike utan stannade och vände mig om och stod kvar och tittade på när han kom farandes. Det var lite ”chicken-race” men han bromsade och vevade ner rutan och skrek åt mig och undrade om jag hade problem eller. Jag undrade vad han menade och han sa ”du springer ju mitt i vägen och flyttar inte på dig när jag signalerade”. Jag sa att jag inte flyttade mig för att jag ville att han skulle sänka farten. Då började han tramsa om att vadå, ska han köra bakom mig medan jag springer klart min runda. Jag sa till honom att om du sänker farten så går jag åt sidan och så tänkte jag fortsätta att berätta om varför jag 
springer på det sättet men det ville han inte lyssna på (jag ska ge en utförlig förklaring nedan) utan drog iväg. Jag måste erkänna att innan han stack var jag faktiskt var lite orolig att han skulle kliva ur bilen och börja veva, jag var inte sugen på att behöva nita gubbjäveln men måste jag så måste jag. Nu kommer det riktigt roliga – efter knappt 100 meter fick han möte med en bil vars förare nog var lite osäker för han ville inte hålla ut ordentligt vilket ledde till att båda bilarna blev stående och ingen kunde passera. Jag kan tänka mig att puckot kokade av irritation. Till slut, strax innan jag hunnit springa ikapp honom, så löste det sig och bilarna passerade varandra. hade jag sprungit förbi så hade han väl fått hjärnblödning.
Den här gången tog jag hela registreringsnumret på bilen (som var en Audi och inte en Volvo) så när 
jag kom hem efter passet så kollade jag upp bilen och den ägs av ett konsultfirma som heter Creacon (jag hade lite kontakt med dem när jag 
jobbade på WSP). Jag gick in på firmans hemsida och de hade foton på personalen så det tog inte lång stund innan jag identifierat han som körde bilen. När jag googlade hans namn så visade det sig att han inte bor så långt ifrån där vi hade vår dust. Vad som är lite komiskt, eller tragikomiskt, är att på samma adress bor också bildåren i den blåa golfen som jag, och grannen, hade problem med i somras. Som en liten knorr kan tilläggas att mamman i familjen är bilskolelärare!!!
Jag har sprungit på de här vägarna i flera år nu och bara haft riktiga problem med två bilister och de kommer från samma hushåll…..
Nu tillbaka till själva händelsen och förklaringen till varför den uppstod. Den uppstod för att min löpstrategi är att incidenter som den här ska skapas – jag springer medvetet nära mittlinjen (men på min väghalva, men enbart på väldigt smala vägar) för att bilister inte ska lockas att försöka blåsa förbi mig utan tvingas sänka farten. För att komma förbi mig måste de sakta in och då går jag åt sidan så att 
de får bra med plats (allt är relativt på den här vägen). Det här är nåt jag lärde mig när jag tog MC-kort 1986. Min körlärare sa då att jag inte skulle ligga i högerkanten av vägbanan utan mitt i min fil. Ligger man i ytterkant så lockar det bilister att försöka pressa sig förbi och förr eller senare blir man då trängd av vägen. Samma sak gäller löpare på väldigt smala vägar, förr eller senare blir man uttryckt i diket och skadad när man faller där, eller så trampar jag snett i vägrenen och vinglar ut framför en bil som blåser förbi i 70 knyck. Så vill inte jag ha det, därför tar jag upp plats så att jag kan kontrollera omkörningarna så gott det nu går. Kommer det en dåre, eller ett rattfyllo, och inte saktar in så är jag ju rätt körd.
