På lunchen idag (mellan skrivarcirkeln och praktiken) så var jag en snabb vända in på Kupan.
Jag passade då på att lämna in ett par vinterskor till deras insamling åt de asylsökande i Halmstad. Inlämnandet gav dock en besk eftersmak. När jag kom in i butiken så frågade jag kvinnan bakom disken om de fortfarande ville ha in vinterskor till flyktingarna. Hon såg först ut som ett frågetecken
men samlade sig sen och sa att hon skulle höra efter. Frågan studsade runt bland några i personalen och till slut kom det tillbaka ett ”ja”. Jag lämnade då över skorna och fick ett ”Var det bara dem?” tillbaka. När jag sen gick ifrån kassan in i butiken så hörde jag en i personalen skrattandes kommentera att skorna var väl använda. Ja, de är väl använda och det av tre anledningar. 1) De är bekväma 2) De är varma 3) De är snygga. Jag tyckte att skorna var för slitna för att lämnas in till försäljning på Kupan eller Myrorna men jag är ändå övertygad om att de kan vara till glädje för någon som saknar riktiga vinterskor.
Jag kände mig illa till mods av deras kommentarer och hade lust att bara vända och gå ut ur butiken. Jag försökte ju faktiskt hjälpa till och hade inte förväntat mig det bemötandet. Jag trodde inte att alla i butiken skulle göra ”vågen” bara för att jag lämnade in ett par skor men jag trodde inte att jag skulle känna mig hånad för det.
Jag har inte en av mina bästa dagar så jag kan säkert ha överreagerat men det kändes verkligen obehagligt när jag var i butiken. Jag ville dock inte visa att jag tagit illa vid mig, så jag gick min vanliga runda inne på Kupan. Jag hittade faktiskt en
julklapp, vad och till vem, tänker jag inte gå in på här. Jag stod också och fingrade på en dubbelknäppt glencheckmönstrad kavaj från Oscar Jacobson.
Jag gillar egentligen inte de spetsiga slagen
på dubbelknäppta kavajer men det senaste året har jag börjat mjukna i min hållning (jag har ju faktiskt börjat använda en dubbelknäppt kostym). Av någon anledning är jag dessutom väldigt svag för glencheckmönstret och på den här kavajen var det riktigt snygg med en ljust blå linje
invävd i rutorna. Jag lät dock kavajen hänga kvar och nöjde mig med julklappen.
Som jag nämnde så har det inte varit en av mina bättre dagar idag. Det kändes tungt redan i morse men det lättade lite under ljusterapin. Jag vet inte om det är ljuset eller bara upplevelsen av att kliva ut ur vardagen i två timmar som påverkade mig. Den positiva känslan stannade tyvärr inte kvar så lång stund efter att jag lämnat psykiatrins lokaler. Resten av dagen har sen känts som det har gjort större delen av tiden de senaste veckorna, novembergrått.
Jag har börjat fundera på om oro och ångest, utöver domningar i ansiktet, även kan ge lukthallucinationer? I dag har jag haft lukten av gammal svett hängandes i näsan
hela tiden. Jag tror inte att det beror på mig eller mina kläder eftersom jag skrubbade mig rejält i morse och jag har sniffat på kläderna ett otal gånger under dagen utan att känna nån svettlukt. Jag har också bett min fru lukta på mig, utan indikationer på svett (fast hon är ju lite förkyld, så hon kanske inte är hundra procent tillförlitlig).
Just nu känns det som om det fullständiga sammanbrottet närmar sig med stormsteg. ”Vanlig” oro och ångest är illa nog men kombinerat med illamående (som börjat komma tillbaka, dock lindrigare än i somras), stickningar i ansiktet och nu lukthallucinationer. Psykakuten och tvångströjan nästa?
