Vart tog september månad vägen? Det nyss var augusti men i övermorgon är oktober redan här.
Vädermässigt råder det dock inget tvivel om att vi kommit en bra bit in på hösten, den sista tiden har bjudit på mycket regn och blåst. Höstvädret har resulterat i att gräsmattan täckts av äpplen och gårdsplanen av kastanjer så ungarna får plocka och kratta varje 
dag. I går drev jag lite med 14-åringen när han skulle ut och kratta gårdsplanen, jag sa att han skulle storlekssortera kastanjerna, de små på vänster sida och de stora på höger. Han är van vid min humor så han tog det med ro och tittade lite på mig och sen fick jag fingret.
Hans reaktion påminde mig om 
den cyklande kvinnan som blev omkörd av Trumps bilkonvoj och gav den fingret – samma avslappnande ”far åt helvete”-attityd. Kvinnan på cykeln förlorade jobbet för sitt finger medan sonen belönades med ett stort skratt av mig och sin mor.
Träningen den här veckan är kämpig, jag är oerhört trött och sliten (sover nio timmar per natt men 
det hjälper inte) dessutom har SMHI lovat rusk till helgen så jag försöker avverka 52 av veckans 60 kilometrar innan fredag. Jag är uppe i 32 nu och målet är att klämma 20 i morgon eftermiddag och klarar jag det återstår bara ett pass snabbdistans som jag får springa i regnet på lördag. Även om det går tungt att springa så tar jag mig ut, det är lite fascinerande att jag faktiskt orkar träna när allt annat går så himla trögt. Att gå ut och tända i pannan känns som ett helt projekt men när det gäller löpningen så kommer jag iväg utan allt för stora problem. Det går tungt att springa (tyngre än i våras) men samtidigt är det skönt, det är lite som att få en rejäl massage, det gör ont och gott på samma gång.
