Kaffe och kanelbulle
I går klippte jag gräset för första gången på flera månader. Jag minns inte exakt när jag hade igång
gräsklipparen senast men jag tror att det var i början på juni. Regnet som kommit efter torkan har fått gräset att växa rejält så jag körde med klippaggregatet ganska högt, så egentligen borde jag klippa en gång till i morgon med aggregatet på normal klipphöjd. Vi får se om jag orkar. Gräsklippning med en åkgräsklippare är ju egentligen inte särskilt betungande men ungarna har gett mig (och hustrun) sina ”tillbaka-till-skolan”-förkylningar så det mesta är jobbigt just nu.
Efter gårdagens gräsklippning så firade jag ett väl förrättat värv med att provsmaka lite av den glass 
jag köpte på SIA häromdagen. Jag provade två glassorter, Kaffe och Kanelbulle, och som man kunde förvänta sig var de väldigt goda och gick dessutom bra ihop.
Medan jag klippte gräset i går så lyssnade jag på ”Mannen på balkongen” av Sjöwall & Wahlöö, det 
har blivit många av deras böcker den senaste tiden. Det blir lite av en tidsresa att lyssna på dem, både språkligt (de använder t.ex. ord som ”luguber”, vet ni vad det betyder?) och politiskt. Sjöwall & Wahlöö sägs ju ha försökt beskriva världen utifrån ett slags vänsterperspektiv som var starkt på 60-talet i sina böcker men jag måste erkänna att jag tycker att 
mycket av deras ”analys” låter som att den kommer från Sverigedemokraterna idag, det handlar om en dröm tillbaka till 50-talets folkhem där livet var lättare, 
samhällsstrukturerna inte så krackelerade och tillvaron mer idyllisk. Min analys av varför SD har sånt stöd i opinionen handlar i varje fall om de sakerna. Sverigedemokraterna talar sig varma för en folkhemsidyll från en tid då Sverige, och världen, såg väldigt annorlunda ut. Anden är dock ur flaskan och vi kan inte vrida klockan tillbaka men även om man kunde så tror inte jag att den ”gamla goda tiden” var så god.
Jag förstår att folkhemstanken, i kombination med den osäkerhet som råder idag, kan kännas lockande och jag tror att det är det som får folk att känna att Sverigedemokraterna är ett alternativ. Drömmen om det till synes homogena och stabila samhälle vi hade på 50-talet är vad jag tror folk associerar SD:s politik 
med. Visst det är tuffa tag och tummen i ögat på alla muslimer också men i slutändan så ska ju det leda oss till Per Albins idyll. Det är vad folk attraheras av och vill höra, sen så tänker de nog inte riktigt på vad en röst på SD medför när det gäller människosyn och risk för nedmontering av de demokratiska institutioner som jag tror att många av oss tyvärr tar alldeles för givna.
På ett sätt så tycker jag att de förenklingar av tillvaron som jag upplever att SD och deras väljare gör
upprepas av deras argaste kritiker – alla de som ilsket skanderar att alla som röstar på Sverigedemokraterna är rasister. Jag tror inte att det är så och att den sortens analys är lika skev som den som SD ägnar sig i flyktingdebatten. I båda fallen tycker jag att det saknas en vilja att sätta sakfrågan i ett större politiskt, existentiellt och moraliskt perspektiv.
Luguber? Sorglig, trist eller dyster.
