Katolik?
Hittills har jag ägnat rätt mycket av mina två rehabiliteringsveckor (de som jag inte åkte till Varberg på) till att se på film. Jag har bl.a. sett ”The wrestler”
med Mickey Rourke och ”Fish tank”. Båda har varit bra. ”Fish tank” är en typisk Johan-film, det händer inte så mycket, handlingen liksom bara meandrar sig fram. Mickey Rourke var väldigt bra i ”The wrestler”, väldigt bra.
Mest har jag dock sett på ”En förlorad värld”. Serien är fängslande. Man kan inte beskylla den för att vara särskilt positiv, det är som en långsam väntan på att allt ska gå åt helvete. En väntan fylld av fantastiska kläder, knivskarp dialog och tillbakahållna känslor. Det är som ”Downton Abbey” skrivet av Lars Norén.
En sak som jag gillar med ”En förlorad värld” är de ständiga klädbytena. Halva tiden verkar de byta om inför lunchen, middagen, jakten eller vad som helst. Jag berättade om min förtjusning över klädbytena för min syster. Hennes kommentar var ”Ska du börja med det nu också!” Nä, det ska jag inte. Jag kan dock känna att det vore trevligt att gå omkring uppklädd här hemma. Inte så praktiskt men tillfredsställande på nåt sätt. Det är ju egentligen med familjen, med dem man tycker om, som man borde vara uppklädd. De förtjänar den extra uppskattningen lite fina kläder innebär.
Jag tycker också att det är fantastiskt när man byter om för middagen fast det bara är två personer som ska äta. Det är klass, eller vanvett? ”Här håller vi på etiketten, vad skulle hända med samhällsordningen annars?”
Serien, och boken, är väldigt präglad av katolicismen. Hade jag varit religiös så hade jag nog varit katolik. Det verkar finnas så oerhört mycket skuld och skam i den religionen. Det passar mig. Tanken på arvssynd finns på andra håll men den verkar vara så central för katoliker. Ibland kan jag tänka att all skuld och skam jag bär på, men inte kan förklara, är nån form av ”arvssynd”. Min terapi motsvarar kanske bikten?
Jag hoppas jag inte förolämpar nån (katoliker eller terapeuter) genom att jämföra terapin med katolicismen. Jag har stor respekt för både katoliker och deras tro. Jag har inte samma respekt för den katolska kyrkan men det är en annan sak.
Jag har också en stor respekt för de terapeuter jag träffat. De har alltid försökt få mig att förstå och bearbeta den skuld jag bär på. Särskilt med min nuvarande terapeut pratar jag mycket om skam och skuld. Vi pratar också oerhört mycket om att jag inte ska döma mig så hårt, vara mer förlåtande mot mig själv. Förlåtelse är en central del av katolicismen, av all kristendom, men i min terapi kommer förlåtelsen inifrån, från mig. Inte från terapeuten, inte från en präst vid bikt eller via den sista smörjelsen (som sker i slutet av ”En förlorad värld”).
