Söndagen är ju tänkt som vilodag, en dag för återhämtning men de senaste månaderna har den mer 
känts som en pinodag. Den känns alltid fylld av måsten, allt från att ungarna ska duschas, läxläsning med 9-åringen, saker ska fixas här hemma till att både Pirana och jag borde aktiveras fysiskt. Inget av det där är väl MÅSTEN som stod på stentavlorna som Moses hade med sig ner från Sinaiberget men likväl är det måsten som stressar mig.
Det är egentligen inte mängden aktiviteter som plågar mig. Det som ställer till det är att jag ser dem som måsten samtidigt som jag har så lite ork och så svårt att ta tag i det som behöver göras. Klyftan mellan vad jag känner att jag skulle vilja, borde klara och det jag verkligen förmår göra är helt i klass med Grand Canyon.
Idag så blev det, hastigt och lustigt, dessutom tennisträning för 9-åringen. Han la ner tennisen i somras men för ett tag sen sa han att han ville ge det en ny chans. Vi 
sms:ade därför Getinge tennisklubb och frågade om sonen kunde börja träna med dem igen. Vi fick inget omedelbart svar men i förmiddags så hörde de av sig och sa att han var välkommen att börja redan idag. På grund av fotbollscup i gympasalen i Getingeskolan så var dock tennisträningen flyttad till den nya och fina tennishallen i Slöinge.
Nåt som var bra med dagens tennis var att det tvingade mig att rycka upp mig. Jag hade varit trött och seg hela dan, sov bort större delen av förmiddagen. När det blev klart att jag skulle skjutsa nioåringen till tennisen så fick det in mig i duschen och sen att byta hemmapaltorna mot nåt lite 
prydligare.
Duschen var välgörande, vi hade eldat i pannan under förmiddagen så det fanns gott om riktigt varmt vatten i ackumulatortankarna. Jag öste på med varmvattnet och kände hur skönt det var. Av nån anledning så är det mycket skönare att duscha riktigt varmt i vatten som värmts med ved än i eluppvärmt vatten. Jag vet inte om det är för att vedduschen känns mer miljövänlig eller vad det beror på men skillnad är det.
Den varma duschen och att jag klädde upp mig lite räddade eftermiddagen och kvällen för mig. Hade jag inte gjort det så hade jag bara sjunkit djupare ner i trötthet och mental misär. Jag blev inte en ny människa men jag piggnade i varje fall till betydligt. Det är konstigt att det kan rycka upp mig så mycket att först tvaga mig och sen knyta en slips runt halsen och stoppa en näsduk i bröstfickan på en kavaj.
Man kan kanske tycka att de slips och bröstnäsduk är attribut som indikerar att jag var något överklädd för att köra en nioåringen till hans tennisträning. Så var kanske fallet men jag tar hjälp av de kryckor jag behöver för att hålla mig uppe. Rätt använda är både slipsen och bröstnäsduken effektiva kryckor.
