Kungsfågel
Jag har bestämt att förkylningskänningarna jag har nu beror på sömnbrist så igår sprang jag igen. Det blev tio tunga kilometrar men när jag kom hem så såg jag att det gått nästan fem minuter fortare än jag trott. Jag har verkligen ingen fartkänsla längre.
Planen var att springa fem kilometer idag på förmiddagen (saker inbokade på eftermiddagen) men vädret satte stopp för det. Vi hade kraftig dimma som dessutom la sig som en isfilm på marken, verkligen inget löpväder så det fick bli lite cykel inomhus istället.
När jag promenerade med hundarna i dimman så tror jag att jag såg en kungsfågel (Europas minsta fågel). Det var en liten rackare och när jag googlar runt så är kungsfågeln den fågel som mest liknar den jag såg. Jämför själva. Wikipedia överst och sen mina foton.
En fågel jag inte såg idag men väl hörde var lärkan. Årets första!
Det jag ägnade mig åt på eftermiddagen var att åka in till Halmstad och få smycket i ögonbrynet bytt 
från ett silverfärgat till ett guldfärgat. Det är lite retligt att jag behöver hjälp med bytet men jag kan inte dra åt kulorna längst ut tillräckligt hårt, de skruvar upp sig och lossnar. Jag ska byta ringarna i örat och näsan också så att jag blir enhetligt guldfärgad i ansiktet.
Det här med sömnbristen är verkligen en plåga nu. Jag fick ju myrkrypningar och ryckningar i benen 
när jag slutade med min sömnmedicin (Zolpidem) i oktober 2021 (det är tydligen rätt vanligt att det sker). Problemen var så allvarliga att jag inte kunde somna ordentligt, de slog till precis när jag skulle somna (d.v.s. när jag slappnade av). Jag har kämpat på och i höstas försvann det mesta av myrkrypningarna när jag började dricka stora mängder kamomillte men ryckningarna/spasmerna är kvar och de väcker mig numera efter 15-20 minuters sömn och så håller det på tills jag somnar djupt av ren utmattning.
Jag hade en förhoppning att det skulle ge med sig och att jag skulle få en bra sömn igen. Jag somnar ju men sen så väcks jag av ryckningarna. Nu börjar jag förtvivla och inrikta mig på att jag nog får leva med den här skiten, och det gör mig verkligen inte särskilt glad. Tanken på att behöva kämpa för sömnen, trots att jag är trött, känns verkligen tröstlös.
Sönerna har en egen plåga – mig. Jag tvingar ut dem och jobba med veden efter skolan (om det inte regnar). Trettonåringen tycker nog att det går ann om han får klyva, lava är han inte glad i. I går
lyckades han även att klyva huggkubben…. Det är nackdelen med att ha huggkubbar i ek, de tenderar att spricka.
Apropå veden så gav jag mig i morse på att välta ner en del av stockarna som skapat ett överhäng på traven som gjorde att jag inte kände mig bekväm med kapandet. Det var lite mickel med att få ner stockarna men jag tog ett järnspett och bröt och bände lite.
Avslutningsvis lite blandade bilder.
