”Med huvudet in i väggen sprang han glatt”
I går kom jag plötsligt på att det var länge sen jag lyssnade på Stefan Sundström.
När jag gjort den reflektionen så dök det snart upp fragment av hans sånger i huvudet på mig, bland annat ”När han torskat dit på kärleken, den olyckliga kärleken. Med huvudet in i väggen sprang han glatt” – först kom jag inte på vilken låt det kom ifrån men så plingade det till i huvet – ”Vårsamba”.
Jag hittar tyvärr inte den på YouTube med Stefan Sundström. Jag hittar några covers, bl.a. en med Lars Winnerbäck men den är tyvärr inte lika bra som originalet.
Såg ni ”Downton Abbey” igår? Det gjorde jag. De senaste säsongerna har jag tyckt att intrigen i serien känts krystad, vad har t.ex. manusförfattaren emot Anna och Mr Bates egentligen?
Jag har dock inte kunnat låta bli att titta och jag misstänker att det kommer att vara likadant i höst.
När jag kom ut i pannrummet i förmiddags så pep alarmet på batteriback-up:en (UPS:n)
och den röda varningslampan på displayen blinkade. Jag provade att starta om UPS:n och fick då igång pannan men larmet fortsatte pipa och varningslampan att blinka. Efter några minuter så stängde pannan av sig.
Jag får ringa elektrikern i morgon och den här gången tror jag inte att det är ett handhavandefel från min sida som är problemet. Jag har ju eldat i pannan några dagar och det har gått bra, fram tills nu. Vi kan värma huset och vattnet med el så vi behöver inte frysa.
Jag har varit spänd och orolig hela dagen på grund av pannan.
Jag vet att jag har gjort vad jag kan för tillfället och nu är det bara att vänta på att jag kan ringa elektrikern. Jag vet att det inte förbättrar situationen ett dugg men jag kan inte släppa tankarna på pannan. Frågor som ”När kan elektrikern komma hit?”, ”Hur lång tid tar det innan jag kan elda igen?”, ”Vad kommer det att kosta?” snurrar i skallen på mig. Såna tankarna genererar en oro hos mig. Det är som att gå med en sten i skon. Även om smärtan (oron) inte är outhärdlig så känner jag av den hela tiden.
Oron försvann dock helt timmen mellan 16 och 17. Jag var med sjuåringen på hans tennisträning då och de var en hjälptränare kort så jag fick hoppa in och hjälpa till. Jag tjänstgjorde som ”bollmaskin” och kastade tennisbollar så att ungarna kunde träna sina grundslag.
