Trettonåringen var hemma med förkylning hela förra veckan och den här veckan verkar det vara min tur. Vaknade med ont i halsen i går och var sen trött och seg hela dagen, inget har förändrats till idag. Nån träning är det inte tal om men jag har försökt gå hundpromenaderna som vanligt. Gårdagens promenader skedde i ett väldigt vårigt väder, solen sken, fåglarna kvittrade och till och med myrorna hade kommit igång med sina bestyr.
Sigge hade nog också vårkänslor för han sprang som en galning (och såg stundtals också ut som en sådan) och var extra ettrig i sitt busande med Betty men till slut sa hon ifrån. På skarpen.
I eftermiddags trotsade jag förkylningen och högg lite ved, med betoning på lite. Jag blev trött fort. Revbensskadan då kanske ni undrar? Varför tror ni Gud skapade OxyContin? Eller var det PurduePharam som gjorde det…. Hursomhelst så kände jag knappt av revbenen efter smärtlindringen.
