Pirana
Jag inledde dagen med att ta en idyllisk bild på Pirana i hagen, 
hon var trött men hade sällskap av en kaja. Tyvärr varade idyllen inte så länge eftersom vi upptäckte att hon fått fång, d.v.s. en inflammation i hovarna.
Jag tror inte att det är nån som vet exakt vad som utlöser fång men våren/försommaren när gräset skjuter fart är en riskperiod. Övervikt är också en riskfaktor och Pirana är lite för rund, att vara ponny är i sig också en riskfaktor. Vi har försökt att både banta Pirana och se till att hon inte fick beta för kraftigt gräs men våra insatser verkar ha varit förgäves.
Fång väcker starka obehagskänslor i mig eftersom vi tidigare varit tvungna att avliva hästar på grund av det. Veterinären som var här och tittade till Pirana var dock optimistisk och sa att han trodde att hon skulle repa sig snabbt och att vi kanske skulle kunna köra henne igen om tre veckor. Den kommande veckan ska hon dock stå i boxen på en strikt diet, medicineras och dessutom ska hovarna kylas tre 
gånger om dagen. Jag hoppas verkligen att det hjälper och att inflammationen hävs.
Under morgonen så plåtade jag även en maskletande björktrast, den var rätt framgångsrik. 
Katten fastnade också på bild när han hölls bakom datorskärmarna, han kanske smög på musen?
Idag invigde jag min gröna linnekostym. Jag kände mig mycket somrig i den, särskilt som jag
kombinerade den med Panamahatten och ett par ljusa munkskor. Jag hade också en uddaväst till kostymen men när jag under eftermiddagen kom till psykiatrin för terapi så var jag så varm att västen åkte av tillsammans med kavajen. Som synes lättade jag även på slipsknuten.
Trots värmen så är jag väldigt glad i att ha väst. Innan jag kvaddade gräsklipparen igår så satt jag och funderade lite på min förkärlek för västar. I Stil i P1 så pratar de ofta om att designers har signaturplagg, det mest berömda är väl Coco Chanels ”lilla svarta”. 
Frågan jag ställde mig var om västen är mitt signaturplagg? Först svarade jag jakande på den frågan men sen slog det mig att det måste ju vara hatten som är mitt signaturplagg. Jag känner mig mer oklädd utan hatt än jag gör utan väst.
Jag har inte alltid varit så förtjust i västar, inte ens under hela mitt nya klädliv. När jag började klä mig som jag gör nu så hade jag inte väst utan det är nåt som vuxit fram (parallellt har mitt användande av fluga avtagit). Jag tycker att västen höjer stilnivån alldeles oavsett om man har den till en 
cowboyutstyrsel, en frack eller varför inte shorts.
Västen smickrar dessutom figuren, den döljer t.ex. om magen hänger över byxlinningen. Johan Hakelius har i nåt sammanhang skrivit att det behövs en viss rondör för att kunna bära upp en väst och jag tror att han har alldeles rätt i det, under förutsättning att västen är tillräckligt lång så att ”kärlekshandtagen” inte väller ut mellan väst och byxlinning.
