I eftermiddags var jag och pojkarna och badade på Simba i Getinge. Jag åkte dit fylld av tillförsikt efter att det gick så bra att vara där med sexåringen i tisdags. Dagens besök blev dock inte alls samma positiva upplevelse.
Utflykten fick en dålig start genom att jag glömde mina badbyxor hemma. Först tjatar jag en massa på ungarna att de ska göra sig i ordning, gå på toa och plocka ihop det de vill ha med sig och sen 
glömmer jag själv badbrallorna. Suck. Vi åkte hem och hämtade dem men redan då började min positiva känsla inför badandet att krackelera.
När jag kommit ner i barnbassängen (jag badade med sexåringen där medan åttaåringen höll sig i närheten i den djupare bassängen) så upptäckte jag nån som jag haft mycket kontakt med när jag boxades men nästan ingen efter att jag blivit sjuk. Jag hade ingen lust att prata med honom men eftersom han också badade med sina barn i barnbassängen så gick det inte att undvika att vi stötte på varandra. Det finns en gräns för hur mycket jag kan låtsas att inte se personer som jag egentligen inte vill träffa.
Vi pratade lite, mestadels om barnen och hur fort de växer men jag tyckte det var skitjobbigt. Vi har gemensamma bekanta så jag är säker på att han känner till att jag blivit sjuk. Det faktum att jag 
intervjuades och bloggade i Hallandsposten gör också att jag tror att han har lite koll på mig. När jag stod där i bassängen så var det en av få gånger jag ångrat min medverkan i HP:s ”Bloggstafett”.
Det jag var rädd för medan vi pratade var att han skulle fråga vad jag gör nu och jag skulle tvingas berätta att jag är förtidspensionerad. Uppenbarligen är det, i vissa situationer, med vissa människor, nåt som är väldigt laddat och skamfyllt för mig. I början på september så ska jag ju prata om psykisk ohälsa inför Kommunstyrelsen i Halmstad och jag hyser inga som helst betänkligheter att berätta om förtidspensioneringen och hur jag ”misslyckades” med karriären inför dem. Jag vet inte om skillnaden kan ligga i att jag känner att jag hos Kommunstyrelsen representerar nåt som är större än bara mig själv (typ gruppen människor med psykisk ohälsa). Jag vet inte men skillnad är det.
Vi pratade bara några minuter där i bassängen, sen pockade respektive barn på uppmärksamhet men jag kände mig som en urvriden trasa efter samtalet. Jag badade en stund till med ungarna innan jag gav upp och vi åkte hem. Väl hemma så tog jag både Theralen och Sobril 
och la mig på sängen och vilade. Jag somnade ganska snabbt och efter att ha sovit så känns det lite bättre men det sitter fortfarande en stor ångestklump i magen på mig.
