Surr
Jag har känt av gårdagens konferens i dag. Inte så att jag är trött, snarare tvärtom. En stor del av dagen har det känts som om kroppen fortfarande är full med oanvänt adrenalin från igår. Jag skulle ha behövt springa en rejäl sväng eller gått några intensiva ronder med säcken för att förbruka det.
I går kväll kändes det mest snopet efter konferensen. I dag kan jag känna mig både nöjd och besviken. Det lilla jag sa, var väl bra men det var så mycket som inte blev sagt. Utan att förhäva mig själv eller CLAVIS så tycker jag att vårt pass var ett av de viktigaste och vi hade förtjänat mer utrymme. Som jag förstod det så vände sig konferensen till personer och organisationer som funderar på att söka pengar för projekt i CLAVIS anda. Jag tror att de hade tyckt att det varit värdefullt att få höra mer av erfarenheter och lärdomar från projekt som kommit igång och nått en del framgång. Mer ”hands-on” och mindre teori. Eller så har jag missuppfattat hela syftet med konferensen, det kanske var att få lyssna på akademiker och politiker.
Annars har det varit tillbaka i vardagen för mig. Praktik på förmiddagen, Emmaus på lunchen och sen terapi på eftermiddagen.
Jag hittade (återigen) några spännande filmer på Emmaus. En riktig nostalgitripp, ”Fablernas värld”. Jag har säkert inte sett den sen jag var sju-åtta men jag minns fortfarande Bert-Åke Vargs omisskännliga röst och ugglan – Simma lugnt! Jag köpte också ”Silverado”, den bästa western jag sett, inte särskilt hårdkokt men roligt, fartfyllt och underhållande, med bl.a. en ung Kevin Costner och dessutom John Cleese i en biroll som sheriff.
Här hemma surras det rejält. Våra kastanjer blommar och ställer man sig under dem så kan man höra hur trädkronorna riktigt vibrerar av alla flygfän som far omkring bland blommorna. Oerhört rogivande.
