Svårt att få mig en kopp kaffe

av johan · december 13, 2017

Igår kväll fick jag ett ångestanfall eftersom hustrun ”överraskade” mig med några saker som behövde göras. Det som behövde göras relaterar till den grusväg som längs med och över våra ägor. Vägen är i stort behov av reparationer och i måndags kväll var hustrun på ett möte med de andra som också använder vägen. De diskuterade vad som behöver göras och hur kostnaderna ska fördelas. Det mötet resulterade i konkreta restaureringsplaner som förutsätter att en del staket plockas ner rätt omgående. Det rör sig inte om massvis med jobb för mig men det som var jobbigt i går var att oförutsett arbete plötsligt dök upp. Jag var inte beredd på det. Min fru och jag pratade om vad som blivit bestämt och när hon berättade att jag skulle behöva ta ner lite staket så fort som möjligt fick jag nån slags tunnelseende, eller kanske mer tunnelhörande, jag vet att hon berättade mer om det som ska göras med vägen men det fastnade inte i huvet på mig. Det enda som fastnade var de saker som jag behöver göra omgående. Till saken hör också att det inte var särskilt mycket men när jag blir överrumplad som i går så spelar det väldigt lite roll, paniken och ångesten kommer ändå.

I morse fick jag verkligen kämpa för att få mig en kopp kaffe. Den jag kämpade emot var mig själv och mitt behov att göra allt på min ”att-göra”-lista innan jag kan tillåta mig att sitta ner och fika. Dagens lista var egentligen inte så lång men den var inte nerskriven vilket resulterade i att jag först glömde några saker för att sen komma på dem precis när jag var på väg att hälla upp kaffet. Det jag gjorde i morse var att lämna bilen på verkstaden och sen promenerade jag hem. Promenaden tog dryga timmen (gick inte raka vägen) och väl hemma igen så skulle det mockas i stallet, hönsen tittas till, ved läggas i pannan, ”locket läggas på brunnen……” m.m.

innan jag kunde sätta mig ner med kaffet. Jag var på väg att hälla upp kaffet när jag kom på att jag glömt hönsen och för att få ro att fika så hoppade jag i stövlarna och gick och gav hönsen frukost. När jag sen kom in så upptäckte jag att jag hade byxbenen fulla med gräsfrön (hade burit en bal hö tidigare) så innan jag kom till kaffet så fick jag leta rätt på en klädborste och ha lite persedelvård.

Jag har börjat se ”The selfish giant”, en brittisk film som skulle kunna var gjord av min favoritregissör Ken Loach men inte är det (Clio Barnard har regisserat). Det är elände och problem från filmens första ruta till den sista men av nån anledning så är jag oerhört svag för brittiska filmer som skildrar de marginaliserade i det brittiska samhället. Det är kanske för att det samtidigt oftast finns en stark värme i de filmerna. Utan att ha sett slutet än så vill jag ändå påstå att det är en väldigt bra film, om än mörk film. Det som är jobbigast med filmen är nog inte eländet som utspelar sig i rutan utan vetskapen att handlingen inte är tagen ur luften, att den skildrar en verklighet som finns i Storbritannien och som är på väg hit i takt med att vi inte lyckas bryta segregering och utanförskap. Eller så är den redan här.