Svårt att inte göra bokslut

Idag är det på dagen tio år sen jag blev inlagd på psyk för första gången. Jag har ganska vaga minnen av sommaren som följde på inläggningen men minnena av vad som hände just den här dagen är klara. Jag var ju sjuk långt innan jag fick vård men den femte juni 2007 känns ändå som min första dag med psykisk sjukdom.

Den dagen var jag oerhört stressad och mådde riktigt dåligt. På förmiddagen så hade jag ett möte med några danska entreprenörer och konsulter om ett stort saneringsprojekt som vi skulle dra igång i Halmstad. Projektet var jättespännande (och lite omskrivet) eftersom det vi skulle använda en teknik som inte var testad i Sverige tidigare. Mötet gick bra men jag mådde fortfarande som skit efter det (och hade gjort så hela våren) och nåt fick mig att ta mod till mig och ringa vårdcentralen i Getinge för att få en läkartid den kommande veckan. Jag pratade lite med en sköterska och det slutade med att hon bokade in mig på hos en läkare redan samma eftermiddag.

Jag kommer inte ihåg namnet på läkaren som jag träffade men det var en kvinna och hon var relativt ung. Vi pratade (och jag grät en massa) men efter en stund sa hon att hon ville ringa in till psyk och samråda med dem. När hon ringt samtalet så sa hon att de ville att jag skulle åka in till sjukhuset och träffa en läkare där. Det kändes skrämmande men ändå som en stor lättnad att bli hänvisad till psyk.

Eftersom jag misstänkte att det skulle sluta med en inläggning så åkte jag hem och plockade ihop lite toalettsaker och en bok och sen skjutsade min hustru in mig till sjukhuset. Vi hade en sjuk häst hemma och vårt första barn var bara ett halvår då så min fru kunde inte följa med mig in. Jag minns att jag kände mig oerhört ensam och rädd när jag klev in genom dörrarna till PIVA, d.v.s. akutavdelningen. Jag kom inte in på själva avdelningen utan bara till ett väntrum och efter en stund så kom ännu en ung kvinnlig läkare för att prata med mig. Vi gick in på avdelningen och satt i ett väldigt spartanskt möblerat kontor. Samtalet liknade det som jag haft i Getinge och efter en stund så sa läkaren att hon ville lägga in mig. Jag blev egentligen inte förvånad men det kändes ändå skrämmande att höra henne säga det. Jag frågade om jag inte kunde åka hem och komma tillbaka i morgon och prata mer med dem då. Jag frågade också vad som händer om jag vägrade lägga in mig. Hon svarade att hon var orolig att jag skulle skada mig själv och att det var därför jag borde bli inlagd på direkten och om jag inte gick med på en inläggning frivilligt så skulle hon ringa överläkaren så skulle han ta beslut om en tvångsinläggning enligt LPT (Lagen on psykiatrisk tvångsvård). Jag la in mig frivilligt och resten är historia som man brukar säga… 🙂

Nu har det gått tio år och livet ser inte precis ut som jag tänkte mig innan jag blev sjuk. Jag ser inte heller ut som jag tänkte mig för tio år sen men det kanske är en bisak i sammanhanget. Hos min terapeut i torsdags så pratade vi lite om mitt 10-års jubileum och hon sa att jag skulle försöka att inte göra nåt bokslut eftersom det inte skulle leda till nåt konstruktivt. Hon har rätt i det. Orsaken till att jag blev sjuk är, vid sidan om dåliga gener, att det sätt som jag fram till dess hanterat en hög arbetsbelastning med inte längre fungerade. Min inställning då var att man, för att citera Sally, ”inte kan bromsa sig ur en uppförsbacke”. Innan jag blev sjuk så hade jag alltid kunnat lösa problem och mycket att göra genom att fokusera och jobba mera. Det gick inte längre, det fanns ingen bensin kvar i tanken. Jag fick soppatorsk och blev ståendes vid vägkanten och fick se de andra bilarna köra förbi om man ska betrakta det hela bildligt.

Efter tio år är det väldigt svårt att inte göra någon form av bokslut. Jag tänker inte göra nåt här men de tankarna studsar (och har gjort så de senaste veckorna) som en flipperkula i skallen på mig. Även om de senaste tio åren inte varit genomsvarta så har de inte varit bra och jag hoppas innerligt att de kommande tio åren blir bättre.

Det blir ingen avslutande fotokavalkad idag men väl en sång av Lars Winnerbäck. En sång jag sjöng långt innan jag hörde den första gången.

Följ och gilla: