Hur tänker ni er döden? Själv tänker jag mig den som en tallrik fil med hemmagjord müsli. Det kan 
kanske låta som en konstig bild av döden men den har sin förklaring. När det känns som att jag håller på att drunkna i oro, ångest eller uppgivenhet så tenderar jag att tröstäta, helst nåt ganska sött. Den senaste tiden har mitt tröstätande till stor del bestått av fil och den hemmagjorda müsli som jag börjat göra. När jag äter den är det som om någonting mjukt lägger sig över alla plågsamma känslor som mitt inre består av och jag tänker mig att döden har samma effekt – all oro och all ångest bara försvinner när jag stiger in i det slutgiltiga mörkret, till slut får jag sova på riktigt.
Jag tror inte på ett liv efter döden, det är knappt att jag tror på ett liv före döden, och att allt bara ska upphöra kan ibland kännas lite snopet och torftigt men om varje dag känns som en utdragen plåga så kan avsaknaden av lidande vara väldigt lockande.
Tankar som de ovan gör att jag ständigt brottas med frågan om jag ska hälla upp filen själv eller vänta på att liemannen så småningom serverar mig. Allt eftersom ungarna blivit äldre har spärren mot att själv ta initiativet blivit starkare, det känns som att ju äldre de blir desto mer skada skulle de ta av ett självmord, men jag vet också att om min inre smärta passerar en viss gräns så fördunklas mitt tänkande och jag får en skev logik.
