Innan min sjukdom så jobbade jag en hel del med riskkommunikation kring föroreningar i mark och 
grundvatten. Jag ägnade mig huvudsakligen åt det 
i samband med undersökningar och saneringar men jag skrev även en rapport åt Naturvårdsverket i ämnet. Jag har därför följt svenska myndigheters riskkommunikation kring coronaviruset med stort intresse. Det är ett väldigt svårt och komplicerat arbete att på ett tydligt och konsekvent sett informera om den nu uppkomna situationen. Internet bjuder på en 
mängd alternativ fakta och andra länders åtgärder, t.ex. skolstängningar, skapar lätt oro och krav på liknande åtgärder i Sverige (får se hur länge regeringen orkar hålla emot om skolorna).
Jag är inte särskilt orolig för viruset som sådant utan den oro jag känner handlar mer om 
att Sverige, och världen, skjuter sig själva i foton genom att skapa en långvarig ekonomisk kris i vår iver att hantera viruset på ett resolut sätt. Visst, det är ett väldigt smittsamt virus som har en högre dödlighet än en vanlig säsongsinfluensa så det är en smitta att ta på allvar men de ekonomiska konsekvenser som de hittills vidtagna åtgärderna får är också allvarliga och kommer att påverka bl.a. folkhälsan framöver. En stagnerad ekonomi kommer leda till besparingar inom den offentliga sektorn, t.ex. neddragningar inom vård och omsorg och det kommer att drabba väldigt många. Det är allvarligt att folk dör av coronaviruset men man kan inte heller bortse från de kostnader och problem som uppstår om man plötsligt stänger ner samhällsekonomin – på sikt kommer de också att kräva liv.
Min största oro kring coronaviruset just nu är dock varken av medicinsk eller ekonomisk natur utan handlar om nåt 
så futtigt som att jag är rädd att Eldsberga gymnastikförening ska ställa in sina träningar. Jag känner att mina pass där gör stor skillnad för mig både fysiskt och psykiskt så jag vill verkligen fortsätta med dem. Än så länge kör de på som vanligt men vi får väl se vad som händer framöver.
