I slutet av förra veckan
började de tröska kornet häromkring och det innebar att vi nu kan köra på stubbåkrar med Hia. Det är ett välkommet avbrott i kuskandet på våra vanliga rundor.
Själv har jag fortsatt, om inte kuskat så i varje fall lunkat, runt på vägarna i mina försök att komma tillbaka till löpningen. Jag tar det nätt och försiktigt och springer bara 4.5 km 
åt gången men det är verkligen skönt att vara ute och nöta asfalt igen. Tidigare när jag försökt börja springa igen så har jag sprungit mycket i skogen eftersom det är ett mjukare underlag men jag är en asfaltslöpare som trivs mycket bättre på vägarna än i skogen. Det finns nåt meditativt i att lufsa fram 
på en väg som sträcker sig långt framför en.
Nåt helt annat. Det har blivit enklare för oss att se till att fåren har vatten i den hage som ligger längst bort från gården. 
Grannarna som har släppt kvigor på våra marker har nämligen lagt en vattenledning som når ända dit bort (och skiftena däremellan). Ledningen löper både genom hagar och skog men i hagarna så är den lagd under jord så att den inte syns. Att ha vatten i ledningen innebär att det bara 
är att öppna kranen när jag ska fylla på fårens vatten.
